Ny

Giovanni Boccaccio tidslinje

Giovanni Boccaccio tidslinje


We are searching data for your request:

Forums and discussions:
Manuals and reference books:
Data from registers:
Wait the end of the search in all databases.
Upon completion, a link will appear to access the found materials.

  • 1313 - 1375

    Livet för den italienska poeten, författaren och forskaren Giovanni Boccaccio.

  • c. 1328

    Giovanni Boccaccio skickas av sin far för att studera i Neapel.

  • 1335 - 1341

    Giovanni Boccaccio skriver sitt första poesiverk, inklusive Diana's Hunt, The Lovestruck och Teseida.

  • c. 1340

    Giovanni Boccaccio återvänder till Florens.

  • 1347 - 1352

  • 1350

    De italienska författarna och forskarna Petrarch och Giovanni Boccaccio träffas först. De blir livslånga vänner.

  • c. 1353

    Giovanni Boccaccio fullbordar sitt mästerverk, Decameron.

  • 1355

    Giovanni Boccaccio skriver en biografi om Dante Alighieri. Han reviderar arbetet 1364 CE.

  • c. 1360

    Giovanni Boccaccio arbetar med sitt förfäder till de hedniska gudarna (Genealogia Deorum Gentilium).

  • 1373

    Giovanni Boccaccio håller en serie offentliga föreläsningar i Florens om Dante Alighieris arbete.

  • 21 december 1375

    Giovanni Boccaccio dör i Certaldo, Toscana. nn


Episk världshistoria

Vissa rapporter tyder på att författarens födelseort var Paris, men de flesta historiker är överens om att det antingen var Florens eller Certaldo (Toscana). Boccaccio föddes olagligt, men erkändes ändå officiellt av sin far, som rapporterades ha varit en grov och illa uppförd man.

Hans pappa ville att Giovanni skulle komma in i affärer och skickade honom till Neapel för att lära sig yrket. Snart blev det dock uppenbart att pojken inte hade några ambitioner att följa i sin fars fotspår och ogillade handelsföretag mycket. Han beordrades sedan att studera kanonjuridik, men denna disciplin var lika oförenlig med Boccaccios uppträdande, vilket var bättre lämpad för poesins och bokstäverna.


Hans pappas pengar och ställning gav Boccaccio tillgång till Neapels höga samhälle och introducerade honom i den litteraturvetenskapliga krets som samlades kring kung Robert av Anjou. Neapel under första hälften av 1300 -talet var ett av de största kulturcentrumen i Västeuropa, och Boccaccios anslutning till det, liksom hans kärleksaffär med kungens dotter Fiammetta, stimulerade starkt den unge mannens litterära och poetisk talang.

Under denna första napolitanska kreativitetsperiod skrev Boccaccio många dikter som hyllade Fiammetta, producerade sedan romanen Filocolo (1336 󈞓) och två långa dikter, Filostrato och Teseida (båda slutade 1340). Idag nästan bortglömd lästes dessa verk allmänt av Boccaccios samtidiga och spelade en viktig roll i utvecklingen av italiensk litteratur.

År 1333 󈞎 blev Boccaccio först utsatt för poesin i Petrarch, vars verser började nå Neapel. Efter att ha hört Petrarch ’s sonetter för första gången gick Boccaccio hem och brände alla hans ungdomsverk, äcklade av sina egna “petty ” försök till verskomposition.

År 1340 kollapsade två stora florentinska banker och Boccaccios far förlorade nästan alla sina besparingar den unga poeten återvände till Florens för att hjälpa hans plötsligt fattiga familj. Svarta döden 1348, som tog livet av hans far, styvmor och många vänner, kraschade Boccaccio känslomässigt och tog det som var kvar av hans familjs pengar. Trots (eller kanske på grund av) dessa katastrofer var den florentinska perioden särskilt produktiv för Boccaccio.


Historiskt sammanhang för The Decameron av Boccaccio

Dödens dans, eller Danse Macabre, av Michael Wolgemut, 1493. (Wikimedia Commons) Sådana verk som skildrar dödens obevekliga universalitet var ett vanligt motiv i stadskärnor i hela det medeltida Europa. I Decameron flyr Boccaccios unga berättare undan döden bokstavligen och bokstavligen genom att fly till landsbygden. Boccaccio levde i en övergångsperiod, när en ny och kraftfull merkantilklass hade uppstått när ekonomiskt välstånd tog städer som Florens med storm. De intellektuella strömmarna var på topp, med en levande universitetskultur i Neapel och Bologna och en ny entusiasm för forntida grekisk och romersk kultur som fick hjälp av återupptäckten av många förlorade texter från den antika världen. Neapel var dessutom ett mycket viktigt centrum för handel och ett kulturellt vägskäl som utan tvekan fungerade som en viktig resurs för Boccaccios omfattande berättelser i Decameron. Robert d’Anjou, kungen av Neapel under Boccaccios tid, var en mäktig figur i italiensk politik och en viktig konstnärlig beskyddare. Han odlade en domstolskultur som kanske fungerade som en praktisk modell för Boccaccios litterära värdering av hövlighet i Decameron.

Den italienska handelns styrka och långtgående inflytande kan mätas med framgången för bankhuset Bardi, som anställde Boccaccios far. De fungerade inte bara som finansiella rådgivare för Angevin -kungen i Neapel, utan lånade också ut pengar över hela Europa till sådana personer som den engelska kungen Edward III. Framväxten av en så mäktig merkantilklass som inte tillhörde den ädla aristokrati som traditionellt höll makten ledde till social och politisk oro. Det har föreslagits att den nya demografin var Boccaccios avsedda publik för honom Decameron och att berättelserna representerade ett sätt för honom att förespråka en idealisk etos för denna inflytelserika grupp.

Svarta pesten, som spelar en viktig roll inom ramen för Decameron och bildandet av brigata av berättare, härjade i staden Florens 1348. Även om konton varierar, uppskattas det att pesten krävde livet för 40 000-60 000 av stadens invånare (cirka hälften av den totala befolkningen i staden), inklusive Boccaccios far, styvmor och många av hans nära vänner. Introduktionen till den första dagen av Decameron representerar en viktig historisk redogörelse för förstörelsen av staden och det kaos som följde.

Återupptäckten av antika texter som Ciceros brev och bekantskap med antik grekisk litteratur i början av 1300 -talet ledde till en viktig förändring av konsten och det intellektuella livet. Det var en ökad tonvikt på att förnya klassisk kultur och lärande samt ett medvetande om hur mycket som förlorades efter det romerska imperiets fall. Dessa tidiga humanistiska tendenser, såväl i Dante som Boccaccio och Petrarch, är viktiga föregångare till explosionen av konstnärlig och litterär produktion under renässansen.

Skriven av Akash Kumar (Institutionen för italienska, Columbia University)

Konsulterade arbeten:

Branca, Vittore. “Vita e Opere di Giovanni Boccaccio.” I Giovanni Boccaccio. Decameron. Vittore Branca, red. Torino: Einaudi, 1992

Branca, Vittore. Boccaccio medievale. Florens: Sansoni, 1956

Cambridge History of Italian Literature. Peter Brand och Lino Pertile, red. Cambridge: Cambridge University Press, 1996


Innehåll

Florentinsk barndom, 1313–1327 Redigera

Detaljerna om Boccaccios födelse är osäkra. Han föddes i Florens eller i en by nära Certaldo där hans familj var från. [5] [6] Han var son till den florentinska handelsmannen Boccaccino di Chellino och en okänd kvinna som han troligen föddes utom äktenskapet. [7] Boccaccios styvmor kallades Margherita de 'Mardoli. [8]

Boccaccio växte upp i Florens. Hans far arbetade för Compagnia dei Bardi och gifte sig på 1320-talet med Margherita dei Mardoli, som var av en välbärgad familj. Boccaccio kan ha blivit undervisad av Giovanni Mazzuoli och fått av honom en tidig introduktion till Dante. År 1326 utsågs hans far till bankchef och flyttade med sin familj till Neapel. Boccaccio var en lärling på banken men ogillade bankyrket. Han övertalade sin far att låta honom studera juridik vid Studium, [7] (dagens universitet i Neapel), där han studerade kanonjuridik under de kommande sex åren. Han fortsatte också sitt intresse för vetenskapliga och litterära studier. [9]

Hans far introducerade honom för den napolitanska adeln och den fransk-påverkade domstolen Robert the Wise (kungen av Neapel) på 1330-talet. Vid den här tiden blev han kär i en gift dotter till kungen, som skildras som "Fiammetta" i många av Boccaccios prosromanser, inklusive Il Filocolo (1338). Boccaccio blev vän med florentinern Niccolò Acciaioli och fick nytta av hans inflytande som administratör och kanske älskare av Catherine av Valois-Courtenay, änka efter Philip I från Taranto. Acciaioli blev senare rådgivare åt drottning Joanna I av Neapel och så småningom henne Grand Seneschal.

Det verkar som om Boccaccio åtnjöt juridik mer än bank, men hans studier gav honom möjlighet att studera brett och få goda kontakter med andra forskare. Hans tidiga influenser inkluderade Paolo da Perugia (en kurator och författare till en samling myter som kallas Samlingar), humanisterna Barbato da Sulmona och Giovanni Barrili och teologen Dionigi di Borgo San Sepolcro.

Napolitansk tonåring, 1327–1340 Redigera

En kosmopolitisk miljö: självlärd utbildning Redigera

Boccaccino ville att hans son skulle gå in i yrket som köpman, enligt familjetraditionen. Efter att ha fått honom att göra en kort praktikplats i Florens, bestämde sig Boccaccino 1327 för att ta med sin unge son till Neapel, staden där han spelade rollen som affärsmäklare för familjen Bardi. [10]

Vuxenår Redigera

I Neapel började Boccaccio vad han ansåg för sitt riktiga kall för poesi. Verk som producerats under denna period inkluderar Il Filostrato och Teseida (källorna till Chaucer Troilus och Criseyde och Riddarens berättelserespektive), Filocolo (en prosaversion av en befintlig fransk romantik), och La caccia di Diana (en dikt i terza rima listar napolitanska kvinnor). [11] Perioden innehöll betydande formell innovation, inklusive eventuellt införandet av den sicilianska oktaven, där den påverkade Petrarch.

Boccaccio återvände till Florens i början av 1341 och undvek pesten 1340 i staden, men saknade också Petrarches besök i Neapel 1341. Han hade lämnat Neapel på grund av spänningar mellan Angevin -kungen och Florens. Hans far hade återvänt till Florens 1338, där han hade gått i konkurs. Hans mor dog kort därefter (möjligen, eftersom hon var okänd - se ovan). Boccaccio fortsatte att arbeta, även om han var missnöjd med att han återvände till Florens och producerade Comedia delle ninfe fiorentine år 1341 (även känd som Ameto), en blandning av prosa och dikter, som slutför den allegoriska dikten med femtio kantor Amorosa visione år 1342, och Fiammetta [12] år 1343. Pastoralstycket "Ninfale fiesolano" härstammar troligen också från denna tid. År 1343 gifte Boccaccios pappa om sig med Bice del Bostichi. Hans andra barn vid hans första äktenskap hade alla dött, men han fick en annan son vid namn Iacopo 1344.

I Florens medförde störtningen av Walter av Brienne regeringen av popolo minuto ("små människor", arbetare). Det minskade inflytandet från adeln och de rikare köpmanklasserna och hjälpte till med att Florens relativa nedgång. Staden skadades ytterligare 1348 av den svarta döden, som dödade cirka tre fjärdedelar av stadens befolkning, senare representerad i Decameron.

Från 1347 tillbringade Boccaccio mycket tid i Ravenna och sökte nytt beskydd och trots hans påståenden är det inte säkert om han var närvarande i det pest-härjade Florens. Hans styvmor dog under epidemin och hans far var nära förknippad med regeringens insatser som försörjningsminister i staden. Hans far dog 1349 och Boccaccio tvingades till en mer aktiv roll som familjeföreståndare.

Boccaccio började arbeta med Decameron [13] [14] runt 1349. Det är troligt att strukturerna i många av sagorna är från tidigare i hans karriär, men valet av hundra berättelser och ramberättelsen lieta brigata av tre män och sju kvinnor härstammar från denna tid. Arbetet var i stort sett färdigt 1352. Det var Boccaccios sista satsning på litteratur och ett av hans sista verk i toskanska folkmun det enda andra väsentliga verket var Corbaccio (daterad till antingen 1355 eller 1365). Boccaccio omarbetad och omskriven Decameron år 1370–1371. Detta manuskript har överlevt till idag.

Från 1350 blev Boccaccio nära involverad i italiensk humanism (även om den inte var en vetenskapsman) och även med den florentinska regeringen. Hans första officiella uppdrag var till Romagna i slutet av 1350. Han besökte denna stad två gånger och skickades också till Brandenburg, Milano och Avignon. Han pressade också på för att studera grekiska, där Barlaam i Kalabrien bodde, och uppmuntrade hans trevande översättningar av verk av Homer, Euripides och Aristoteles. Under dessa år tog han också mindre order. [15]

I oktober 1350 delegerades han för att hälsa på Francesco Petrarch när han kom in i Florens och även för att ha Petrarch som gäst hemma hos Boccaccio under sin vistelse. Mötet mellan de två var extremt givande och de var vänner från och med då, Boccaccio kallade Petrarch sin lärare och magister. Petrarch vid den tiden uppmuntrade Boccaccio att studera klassisk grekisk och latinsk litteratur. De träffades igen i Padua 1351, Boccaccio på ett officiellt uppdrag för att bjuda Petrarch att ta en ordförande vid universitetet i Florens. Även om de inte lyckades, var diskussionerna mellan de två medverkande till att Boccaccio skrev Genealogia deorum gentilium den första upplagan slutfördes 1360 och detta förblev ett av de viktigaste uppslagsverken om klassisk mytologi i över 400 år. Det fungerade som ett utökat försvar för studier av antik litteratur och tanke. Trots den hedniska övertygelsen i grunden trodde Boccaccio att mycket kunde läras av antiken. Således utmanade han argumenten från prästintellektuella som ville begränsa tillgången till klassiska källor för att förhindra moralisk skada för kristna läsare. Den klassiska antikens återupplivning blev en grund för renässansen, och hans försvar av betydelsen av antik litteratur var ett väsentligt krav för dess utveckling. [16] Diskussionerna formaliserade också Boccaccios poetiska idéer. Vissa källor ser också en omvandling av Boccaccio av Petrarch från den öppna humanisten Decameron till en mer asketisk stil, närmare den dominerande 1400 -talets etos. Till exempel följde han Petrarch (och Dante) i den misslyckade förkämpningen av en arkaisk och djupt anspelad form av latinsk poesi. År 1359, efter ett möte med påven Innocent VI och ytterligare möten med Petrarch, är det troligt att Boccaccio tog någon form av religiös mantel. Det finns en ihållande (men icke -stödd) berättelse om att han avvisade sina tidigare verk som profana år 1362, inklusive Decameron.

1360 började Boccaccio arbeta med De mulieribus claris, en bok med biografier om hundra och sex kända kvinnor, som han slutförde 1374.

Ett antal av Boccaccios nära vänner och andra bekanta avrättades eller förvisades i utrensningen efter den misslyckade kuppet 1361. Det var i år som Boccaccio lämnade Florens för att bo i Certaldo, även om det inte var direkt kopplat till konspirationen, där han blev mindre involverad i regeringsfrågor. Han åtog sig inte ytterligare uppdrag för Florens förrän 1365 och reste till Neapel och sedan vidare till Padua och Venedig, där han mötte Petrarch i stor stil på Palazzo Molina, Petrarchs bostad samt platsen för Petrarchs bibliotek. Han återvände senare till Certaldo. Han träffade Petrarch bara ännu en gång i Padua 1368. Efter att ha hört talas om Petrarches död (19 juli 1374) skrev Boccaccio en minnesdikt, inklusive den i sin samling lyriska dikter, Rimfrost.

Han återvände till arbetet för den florentinska regeringen 1365 och utförde ett uppdrag för påven Urban V. Påven återvände till Rom från Avignon 1367, och Boccaccio skickades igen till Urban och gratulerade. Han utförde också diplomatiska uppdrag till Venedig och Neapel.

Av hans senare verk samlades de moralistiska biografierna som De casibus virorum illustrium (1355–74) och De mulieribus claris (1361–1375) var mest betydande. [17] Andra verk inkluderar en ordbok med geografiska anspelningar i klassisk litteratur, De montibus, silvis, fontibus, lacubus, fluminibus, stagnis seu paludibus, et de nominibus maris liber. Han höll en rad föreläsningar om Dante i Santo Stefano -kyrkan 1373 och dessa resulterade i hans sista stora arbete, det detaljerade Esposizioni sopra la Commedia di Dante. [18] Boccaccio och Petrarch var också två av de mest utbildade människorna i tidig renässans inom arkeologi. [19]

Boccaccios förändring av skrivstil på 1350 -talet berodde delvis på mötet med Petrarch, men det berodde mest på dålig hälsa och en för tidig försvagning av hans fysiska styrka. Det berodde också på kärlekens besvikelser. Någon sådan besvikelse kan förklara varför Boccaccio plötsligt kom att skriva bittert Corbaccio stil, som tidigare har skrivits mest för att berömma kvinnor och kärlek, även om element av kvinnofientlighet finns i Il Teseida. Petrarch beskriver hur Pietro Petrone (en kartusisk munk) på sin dödsäng 1362 skickade en annan kartusier (Gioacchino Ciani) för att uppmana honom att avstå från sina världsliga studier. [20] Petrarch avskräckte sedan Boccaccio från att bränna sina egna verk och sälja ut sitt personliga bibliotek, brev, böcker och manuskript. Petrarch erbjöd till och med att köpa Boccaccios bibliotek, så att det skulle bli en del av Petrarchs bibliotek. Efter Boccaccios död överlämnades dock hela hans samling till klostret Santo Spirito i Florens, där det fortfarande finns. [21]

Hans sista år var orolig för sjukdomar, vissa relaterade till fetma och det som ofta beskrivs som ruskigt, svårt ödem som idag skulle beskrivas som hjärtsvikt. Han dog den 21 december 1375 i Certaldo, där han är begravd.


Kort historia av italienska språket

Från latin till vulgärt latin

Låt oss börja med romarna. I hela imperiet var latin det officiella språket, men bara för skriftliga dokument, domar etc. Folk fortsatte att prata sitt eget modersmål och/eller ofta ett slags latin som påverkades mycket av sitt modersmål. Mellan det tredje och femte århundradet f.Kr., tillsammans med nedgången i det västra romerska riket, blev talspråket mer och mer annorlunda än det officiella språket. Detta var ursprunget till de västeuropeiska språken. Således brukade de i Spanien tala spanska-latin, i Frankrike fransk-latin, i Storbritannien anglo-latin etc.

De barbariska invasionerna efter det västra romerska rikets fall (476 f.Kr.) medförde en sista fragmentering av språklig enhet i Italien. Invaders, även om de hade lärt sig latin, talade det på sitt sätt och senare uppträdde vissa särdrag hos deras språk på de talade språken i Italien. Till exempel använder vi fortfarande några ord med ursprung från Langobard (Langobarderna regerade över norra Italien i två århundraden, 568-774 f. Kr.): ciuffo, graffiare, guancia, ricco, scherzare, schiena, zanna (klump, repa, kind, rik, skämt, rygg, hugg).

Ursprunget och 1200 -talet

Efter det västra romerska rikets fall, under lång tid, i Italien, var latin det enda språket som användes för skriftlig kommunikation, för litteratur, dokument och på de officiella webbplatserna. Latin talades fortfarande 1600 vid universiteten i hela Europa.

De första dokumenten som skrevs på vulgärt latin, det vill säga språket som talas av människor i vissa regioner och som vi numera kallar dialekt, var & ldquoplaciti & rdquo (dvs domar) av Cassino (i provinsen Frosinone) år 960 f.Kr. . Ett exempel: & ldquoSao ko kelle terre, per kelle fini que ki contene, trenta anni le possette parte Sancti Benedicti& ldquo (= So che quelle terre, entro quei confini che qui si descrivono, le ha possedute per trent & rsquoanni l & rsquoabbazia di San Benedetto - jag vet att dessa marker inom de gränser som beskrivs här har ägts av St. Benedictus kloster i trettio år).

Written Vulgar användes också i litterära texter runt 1200. Den berömda & ldquoCantico delle varelse& rdquo av Saint Francis of Assisi skrevs i Umbrian Vulgar 1224:

Altissimu, onnipotente, bon Signore,

tue so & rsquo le laude, la gloria, e l & rsquohonore et onne benedictione.

Ad te solo, Altissimo, se konfano,

et nullu homo & egravene dignu te mentovare.

Laudato sie, mi & rsquo Signore, cum tucte le tue varelse,

spetialmente messor lo frate sula,

lo qual & rsquo & egrave iorno, et allumini noi per lui.

Et ellu & egrave bellu e radiante cum grande splendore:

de te, Altissimo, porta significatione.

Högsta, allsmäktige gode Herre

Dina är berömmen, ära och ära

Till dig, ensam, den Högsta, tillhör de.

Lovad vare du, min Herre med alla dina varelser

Speciellt vår bror, Master Sun

Som ger dagen och ljuset

Det värmer oss som är vacker och strålande

Han ger dig betydelse, du Högste.

De lyriska dikterna för de sicilianska poeterna vid hovet i Frederick II i Schwaben är av samma period. De inspirerades av de beprövade och ccedilala franska poeterna och de grundade en riktig poesiskola på sicilianska vulgar (dialekt) i Palermo. De sicilianska dikterna var så populära att de kopierades också i Toscana.

I den här perioden k var ofta ett alternativ till c, gn skrevs på olika sätt (bagno (bad), men också bango, bango, bannio, etc.). Konjunktionen et och latin h användes fortfarande (homo, ära). Angående artiklar, se var utbredd (lo quale, lo frate). Flera gallismer dök upp i ordförrådet, (messere, cavaliere, scudiere, madama, ostaggio, mestiere, pensiero, coricare - messer, riddare, squire, madame, gisslan, hantverk, tanke, klagande).

Genom araberna som ofta handlade med sjöstäderna och stannade på Sicilien från 827 till 1091, kom östliga ord, främst från den nautiska, ekonomiska och vetenskapliga världen, såsom magazzino, dogana, darsena, arsenale, tariffa, ammiraglio, zenit, nadir , algebra, cifra, noll, alambicco, sciroppo, arancio, albicocco, carciofo, zafferano ( lager, tull, brygga, arsenal, tariff, admiral, zenit, nadir, algebra, siffra, noll, mandel, sirap, apelsin, aprikos, kronärtskocka, saffran).

1300 -talet - Vulgar började ha samma värdighet som latin för litterärt bruk.

Mellan de mest använda italienska vulgarerna, sicilianska och toskanska, dominerade florentinsk toskanska.

Det berodde på att Dante, Petrarca och Boccaccio inom några decennier blev berömda författare i vulgar och de var alla från Toscana.

Den första var Dante Alighieri, som bestämde sig för att skriva en enorm berättande dikt, något mellan metafysik och science fiction. Det handlar om hans fantastiska resa genom helvetet, skärselden och paradiset. Sedan var det Petrarca, som skrev mycket vackra och ömma kärleksdikter för sin älskare Laura. Och sedan Giovanni Boccaccio som skrev Decameron, en novellsamling ägnad åt humoristiska/erotiska ämnen. De tre var mycket populära bland sin samtid och hade genom emulering stor inverkan på författarna från de andra italienska regionerna.

1400 -talet - Återkomst till latin genom återupplivning av de grekiska och latinska klassikerna.

Humanister, som forskarna under den perioden kallas, hittade texter som man trodde var förlorade och de upptäckte verk som var okända vid den tiden.

Beundran för den klassiska världen väckte önskan att imitera gamla författare och latin betraktades som det enda ädla språket för litteratur.

Denna period av dekadens av Vulgar slutade först i slutet av seklet, när några stora författare (till exempel Lorenzo il Magnifico) började tro igen på Vulgar & rsquos potential och använda den i sina verk.

Omkring 1470, med tryckningens utbredning även i Italien, ökade cirkulationen av böcker och författare försökte fastställa regler som standardiserade ordskrivandet. Skiljetecken var otillräcklig och apostrofen fanns inte.

Artiklarna el och il rådde över se. I den ofullkomliga tiden, suffixet & ndasho för den första personen (io dovevo) började dyka upp, men i det litterära språket & ndasha var fortfarande dominerande.

1500 -talet - den stora debatten som Vulgärt latin borde användas.

Det finns tre huvudställningar:

  1. Vissa människor vill ha florentinsk toskanska av de stora författarna på 1300 -talet (Dante, Petrarca och Boccaccio)
  2. Andra tycker att italienska borde vara en blandning av de mest eleganta orden i nationella dialekter
  3. Den tredje gruppen skulle föredra övervägande av modern florentinsk toskansk.

Den första ståndpunkten råder på grund av tidens stora författare som t.ex. Pietro Bembo och Ludovico Ariosto.

Stavningen från 1500 -talet är fortfarande huvudsakligen latin, men sedan andra hälften av seklet h, x och ti istället för z tenderar att försvinna. Skiljetecken blir mer komplexa och regelbundna och stavningen tydliggörs genom införandet av apostrof.

Krig och utländska dominans förde med sig många gallismer och latinamerikaner i Italien. Men Italien exporterade också många ord på grund av italiensk överlägsenhet inom kulturella och konstnärliga områden.

1600 -talet - Många språkliga innovationer tog plats

Behovet av att väcka förvåning hos läsarna uppmuntrade författare att uppfinna ett stort antal ibland argumenterbara metaforer. Nya ord uppfanns. Eleganta och andra ord från vardagen och praktiken, dialektala och främmande termer blandades med tekniskt ordförråd.

Men i vissa miljöer var respekten för traditionen fortfarande mycket djup. År 1612 publicerade Accademia della Crusca, den officiella institutionen för italienskt språk hittills, den första upplagan av sin ordbok, baserad på det språk som florentinska författare från 1300 -talet använde.

Många nya ord med prefix och suffix (-issimo, -ett, & hellip) introducerades i ordförrådet. Många vetenskapliga ord kom från latin (cellula, kondensare, iniezione, iperbole, prisma, scheletrocell, kondens, injektion, hyperbol, prisma, skelett) såväl som juridiska ord (aggressione, consulente, patrocinio - aggression, rådgivare, beskydd).

1700 -talet - Illuminism och den Förnuftens kult Sprid ut.

Illuminister avsåg att föra sanning och förnuftets ljus överallt, att utrota vidskepelse och fördomar för en andlig och materiell förbättring av mänskligheten. Du kan se detta på det skriftspråk som ger prioritet till innehåll snarare än formens elegans.

Bland artiklar, il alltid rådde förut z, men se och gli dominerade tidigare s följt av en konsonant. Det fanns fortfarande en stor mängd varianter i verb.

Den starka dominansen i den franska illuministiska kulturen uppmuntrade tillträde till mycket gallicism i ordförrådet.

1800 -talet - The tvist mellan Klassiker och Romantiker.

Classicister, som motsatte sig missbruk av gallicism av 1700 -talet och rsquos bokstavsmän, föredrog att gå tillbaka till elegansen i det traditionella språket och efterlikningen av klassiska författare. Romantiker skulle å andra sidan ha velat att ett modernt och fräscht språk, anpassningsbart till den nationella verkligheten, skulle bli ett verktyg för Italiens politiska enhet.

Medelborgerlighetens tillväxt gav framgång för den romantiska tesen, eftersom lärare, läkare, notarier, tekniker och militärer kände behovet av ett vanligt språk som kunde ersätta dialekt, både i sitt yrke och i enkla samtal.

Medan poesi länge var kopplat till tradition. Det mest auktoritativa vittnesbörd om denna trend representerades av Jag Promessi Sposi förbi Alessandro Manzoni som för den sista upplagan 1840 inte använde det gamla traditionella språket, utan Florentinsk dialekt talas av medelklassen i den toskanska staden.

Den politiska unionen, det vill säga det italienska kungariket, markerade början på en process av språklig enighet på vår halvö. År 1877 blev skolan obligatorisk i två år. Men analfabetism var utbredd: vid slutet av 1800 -talet kunde den stora majoriteten av befolkningen ännu inte läsa och skriva och talade bara dialekt.

Med tanke på il/lo och il/gli innan s följt av en konsonant och z, artiklarna kan varvas. När det gäller pronomen, lui och lei rådde som ämnen istället för egli/ei och ella, också tack vare Manzoni & rsquos val i Jag Promessi Sposi.

1900 -talet - Italienska språket rådde över dialekter.

Under första hälften av seklet minskade analfabetismen drastiskt på grund av sekularisering och påverkan av radio och tv. Även det poetiska språket befriades från traditionen.

Journalistisk stil hade stor inverkan på språket.

Det var en enorm ankomst av anglicismer, bestämd av den stora prestige som länderna i det engelska språket erhållit, särskilt utomlands, inom vetenskapliga, tekniska och ekonomiska områden, som t.ex. barnvakt, storsäljare, blå jeans, clacson, dator, skyddsräcke, värdinna, jeep, mördare, tröja, frågesport, sten, självbetjäning, spray, stopp, stormarknad, veckoslut.


Pandemier inspirerar till stora konstverk

I takt med att pandemier orsakade miljoner människor lidande och förlust har artister svarat genom att kanalisera sina erfarenheter till konst, litteratur och musik.

�n medeltida författaren Giovanni Boccaccio satte sitt mästerverk De Decameron (1351) mitt i bubonpest 1348, som författaren bevittnade på egen hand i sin stad Florens, säger kulturhistorikern Rebecca Messbarger, medgrundare av programmet Medical Humanities vid Washington University.

Listan fortsätter: den brittiska författaren Daniel Defoe och den italienska författaren Alessandro Manzoni skrev historiska romaner baserade på 1700 -talspestpandemin som svepte genom Europa. Influensakrisen 1918 utlöste några av de viktigaste litterära verken i början av 20 -talet, inklusive T.S. Eliot ’s Ödemark, William Butler Yeats ’ Den andra komningen, och Virginia Woolf ’s Fru Dalloway. Och AIDS -pandemin på 1980 -talet producerade artister som David Wojnarowicz, Therese Frare och Keith Haring.

Dessa konstnärer översatte sina personliga erfarenheter av härjningar och förlust av sjukdomen till grafiska bilder som i andra tider skulle ha varit dolda av krafterna i social och politisk karantän, säger Messbarger.


Allmän kritik

Billanovich 1947 representerar den moderna studien av Boccaccios litterära karriär och vänder sig bort från den tidigare betoningen på Boccaccio som självbiografisk författare. Branca 1996 kontextualiserar Boccaccios litterära karriär inom den intellektuella och historiska verkligheten i trecento Italien. Giorgio Padoan, student vid Vittore Branca, fokuserar på Boccaccios senare verk (Padoan 1978) och placerar Boccaccio i nära relation till sin litterära samtid, särskilt Petrarch. Bruni 1990 definierar Boccaccios bidrag till bildandet av en "mitten" kategori av litteratur, och Kirkham 1993 relaterar Boccaccios skrifter till den filosofiska traditionen. Battaglia Ricci 2000 uppdaterar och utökar Brancas föreställningar om Boccaccio i historiskt sammanhang. Gittes 2008 har en bred syn på Boccaccios intellektuella innovation som medlare mellan klassiska och kristna begrepp om historia och myter.

Battaglia Ricci, Lucia. Boccaccio. Sestante 3. Rom: Salerno Editrice, 2000.

En utökning av hennes bidrag "Boccaccio" för encyklopedin Storia della letteratura italiana (Rom: Salerno Editrice, 1995), tar denna volym utgångspunkt från Brancas Boccaccio medievale (Branca 1996), samtidigt som läsaren uppdateras om filologisk utveckling. Volymen börjar med fyra kapitel som presenterar Boccaccios liv och hans intellektuella sammanhang. De återstående elva kapitlen diskuterar mer eller mindre detaljerat hela hans korpus.

Billanovich, Giuseppe. Restauri boccacceschi. Storia e Letteratura 8. Rom: Edizioni di Storia e Letteratura, 1947.

En banbrytande studie som utvärderade Boccaccios verk, särskilt hans tidigare verk, i ett fiktivt, snarare än självbiografiskt läge. Billanovich presenterar Boccaccio som en erudit och sofistikerad litteraturtekniker snarare än som en lustig älskare.

Branca, Vittore. Boccaccio medievale e nuovi studi sul Decameron. Ny utgåva Saggi Sansoni. Florence: Sansoni, 1996.

This study remains the most influential study of Boccaccio. First published in 1956 and revised and enlarged in 1996, this volume defines Boccaccio as author of the emerging “merchant” class in Florentine and broader Italian society. The study focuses much attention on the Decameron but ranges broadly across all of Boccaccio’s works, both in Italian and Latin.

Bruni, Francesco. Boccaccio, l’invenzione della letteratura mezzana. Collezione di Testi e di Studi. Bologna, Italy: Il Mulino, 1990.

Bruni traces Boccaccio’s entire literary career in his argument that Boccaccio sought to perfect a letteratura mezzana, a middle or median literary voice. The author pays particular attention to Boccaccio’s vernacular works, especially the Decameron. However, Bruni accounts for Boccaccio’s entire literary production.

Gittes, Tobias Foster. Boccaccio’s Naked Muse: Eros, Culture, and the Mythopoeic Imagination. Toronto Italian Studies. Toronto: University of Toronto Press, 2008.

Gittes considers the entire spectrum of Boccaccio’s writings to identify the manner in which the author adapted his sources—classical, Christian, and contemporaneous—to create new myths. The study most closely confronts the Genealogie deorum gentilium libri but dedicates much attention to the Decameron and other works.

Kirkham, Victoria. The Sign of Reason in Boccaccio’s Fiction. Biblioteca di Lettere Italiane 43. Florence: Leo S. Olschki, 1993.

A collection of updated and reprinted essays on Boccaccio’s minor Italian works (Teseida) and the Decameron, with a new long essay on the Amorosa visione. The gathered essays share the theme of connecting Boccaccio to the intellectual culture of Scholasticism, in particular St. Thomas of Aquinas, sometimes through Dante.

Padoan, Giorgio. Il Boccaccio, le muse, il Parnaso e l’Arno. Biblioteca di Lettere Italiane 21. Florence: Leo S. Olschki, 1978.

A collection of articles, many of which have been published elsewhere. The most-important contributions offer a possible dating for the Corbaccio (“Sulla datazione del Corbaccio”), describe Boccaccio’s relationship to Dante (“Il Boccaccio fedele di Dante”), and demonstrate Boccaccio’s role in the development of the bucolic in the trecento (“Giovanni Boccaccio e la rinascita dello stile bucolico”).

Multiauthored Volumes

Anselmi, et al. 2013 focuses on Boccaccio’s narrative craft and his influence as an author through the Renaissance, while Armstrong, et al. 2015 contains essays by North American and British scholars on varying aspects of Boccaccio’s works. De Robertis, et al. 2013 and Ferracin and Venier 2014 contain essays mostly by Italian scholars on Boccaccio and his influence. Kirkham, et al. 2013 contains essays by North American scholars on each of Boccaccio’s works.

Anselmi, Gian Mario, Giovanni Baffetti, Carlo Delcorno, and Sebastiana Nobili, eds. Boccaccio e i suoi lettori: Una lunga ricezione. Bologna, Italy: Il Mulino, 2013.

This collection of conference proceedings collects nearly thirty essays with a wide variety of subjects and methodologies, all under the rubric of Boccaccio’s reception. The first of the four sections investigates Boccaccio’s authorial technique and influence as a father of Italian prose. Essays in the second section treat Boccaccio’s early reception in Florence and Tuscany. The third section stretches to include Boccaccio’s reception in Italy and Europe during the Renaissance period, and the fourth section turns to the necessary discussion of Boccaccio’s complex relationship with Dante.

Armstrong, Guyda, Rhiannon Daniels, and Stephen J. Milner, eds. The Cambridge Companion to Boccaccio. Cambridge Companions to Literature. Cambridge, UK: Cambridge University Press, 2015.

This collection of essays considers Boccaccio’s importance a cultural mediator in the Italian trecento, with thematic essays treating Boccaccio’s role in relationship to Dante, Petrarch, material culture, and other gender. The volume dedicates ample space to the Decameron and treats Boccaccio’s other texts less centrally. The front matter includes a list of autograph manuscripts and bibliography of editions and translations of Boccaccio’s work.

De Robertis, Teresa, Carla Maria Monti, Marco Petoletti, Giuliano Tanturli, and Stefano Zamponi, eds. Boccaccio autore e copista. Florence: Mandragora, 2013.

This volume contains brief essays by Italian scholars on all of Boccaccio’s literary enterprises: his vernacular and Latin works, his zibaldoni, his work as copyist and editor of Dante and Petrarch, and his other work as copyist. The editors include a number of appendixes, including a rich bibliography and a list of Boccaccio manuscripts. The volume is noteworthy for the over fifty included images of manuscripts. The work is a comprehensive introduction of the state of Italian criticism on Boccaccio.

Ferracin, Antonio, and Matteo Venier, eds. Giovanni Boccaccio: Tradizione, interpretazione e fortuna In ricordo di Vittore Branca. Papers presented at an international conference held 23–25 May 2013 in Udine, Italy. Libri e Biblioteche 33. Udine, Italy: Forum, 2014.

This large volume contains over thirty essays in Italian by Italian and European scholars on a range of topics in four categories: the classical and medieval tradition in Boccaccio’s works, the fortune of Boccaccio’s work in later Italian and European authors, Boccaccio’s impact in northern Italy, and readings of novella and other texts. The volume includes two indexes and a list of manuscripts, as well as abstracts of each article in English.

Kirkham, Victoria, Michael Sherberg, and Janet Levarie Smarr, eds. Boccaccio: A Critical Guide to the Complete Works. Chicago: University of Chicago Press, 2013.

The editors collect together twenty-nine essays, each treating one of Boccaccio’s works. The front matter contains a chronology of Boccaccio’s life, an introductory essay, and illustrations the end matter has ample notes and a rich bibliography, as well as an index.

Boccaccio and Dante, Trattatello in laude di Dante

The 1979 edited volume of the conference, sponsored by the Società Dantesca Italiana (Società Dantesca Italiana 1979), brings together mostly philological essays concerning Boccaccio’s role in the transmission of Dante’s texts and as a reader of Dante. Bettinzoli 1981–1982 provides an exhaustive list of references to Dante in the Decameron, while Sandal 2006 collects essays about Boccaccio’s relationship with Dante’s works and politics. Hollander 1997 proposes that some of Boccaccio’s citation of Dante in the Decameron and elsewhere includes satire, and Houston 2010 argues that the entire scope of Boccaccio’s treatment of Dante intentionally constructs a specific political and intellectual figure of Dante. Boccaccio 2002, a translation by J. G. Nichols of Boccaccio’s biography of Dante, is the most updated. Ricci 1975 details the intellectual process behind the three versions of Dante’s biography, and Boli 1988 argues that Boccaccio’s biography of Dante was meant to persuade Petrarch.

Bettinzoli, Attilio. “Per une definizione delle presenze dantesche nel Decameron I: I registri ‘ideologici,’ lirici, drammatici.” Studi sul Boccaccio 13 (1981–1982): 267–326.

Continued in “Ironizzazione e espressivismo antifrastico-deformatorio,” in Studi sul Boccaccio 14 (1983–1984): 209–240. Important pair of articles that are among the first to treat the use of Dante’s language, from the Commedia as well as the Vita nuova, in Boccaccio’s Decameron. The author does not just offer an uncritical list of the textual borrowing, but, rather, he offers a narrative of the intertextualities while drawing important critical distinctions.

Boccaccio, Giovanni. Life of Dante. Translated by J. G. Nichols. Introduction by A. N. Wilson. London: Hesperus, 2002.

This is based on the first redaction in Ricci’s edition for Branca’s Tutte le opere di Giovanni Boccaccio. Text does not include facing page original text. A short introduction by Wilson precedes the translation. Volume includes an introductory poem, spuriously attributed to Boccaccio, very short notes on the translation, and a novella from the Decameron (VI.9).

Boli, Todd. “Boccaccio’s Trattatello in laude di Dante, eller Dante Resartus.” Renaissance Quarterly 41.3 (1988): 389–412.

The author argues that Boccaccio’s Trattatello in laude di Dante “redresses” Dante so that he might be more in line with Petrarch’s humanist project, which dominated contemporaneous Florence and beyond.

Hollander, Robert. Boccaccio’s Dante and the Shaping Force of Satire. Ann Arbor: University of Michigan Press, 1997.

This book contains previously published essays on various aspects of Boccaccio’s treatment of Dante or Dantean themes in the Decameron. Hollander proposes that Boccaccio’s approach to Dante can be seen in his identification as the Italian Ovid to Dante’s Virgil therefore, Boccaccio’s treatment of Dantean themes in the Decameron tends toward satire.

Houston, Jason M. Building a Monument to Dante: Boccaccio as Dantista. Toronto Italian Studies. Toronto: University of Toronto Press, 2010.

The author considers four roughly chronological aspects of Boccaccio’s preoccupation with Dante: editor, biographer, apologist, and commentator. Houston proposes that Boccaccio created a figure of Dante through these varied efforts in order to promote his own poetic and political vision of Tuscan and Italian civic culture.

Ricci, Pier Giorgio. “Dante e Boccaccio.” L’Alighieri 16.1–2 (1975): 75–84.

Traces Boccaccio’s development of his biography of Dante through the initial stages of research to the three different versions of the Trattatello, which scholars recognize today thanks to Ricci’s historical and philological evidence in this article and elsewhere. Ricci also argues that Boccaccio’s lectures on Dante’s Commedia in Florence ended not only due to ill health but also to the rise of humanist literary tastes.

Sandal, Ennio, ed. Dante e Boccaccio: Lectura Dantis scaligera, 2004–2005, in memoria di Vittore Branca. Miscellanea Erudita, n.s. 72. Rome: Antenore, 2006.

This volume contains a collection of essays by distinguished Italian scholars, all in Italian. Many of the articles rework earlier published pieces on Dante and Boccaccio, including contributions by Bettinzoli and Peruzzi. The most-pertinent pieces on Boccaccio’s relationship to Dante are by Carlo Delcorno and Manlio Pastore Stocchi.

Società Dantesca Italiana. Giovanni Boccaccio editore e interprete di Dante: Convegno su Giovanni Boccaccio editore e interprete di Dante, Firenze-Certaldo, 19–20 aprile 1975. Florence: L. S. Olschki, 1979.

Collects and publishes papers given at a conference on Dante and Boccaccio in Florence. Two of the articles (by Domenico De Robertis and Giorgio Petrocchi) discuss Boccaccio’s role in the transmission of the Commedia. Giorgio Padoan’s article on Boccaccio role in the rebirth of the bucolic in Italy remains central.

Boccaccio and Petrarch, De vita et moribus Francisci Petracchi

Villani 2004, an edition and translation of Boccaccio’s biography of Petrarch, offers useful notes and appendixes to the text. Billanovich 1947 defines the relationship between Boccaccio and Petrarch as disciple to master, whereas Branca 1980 complicates the commonly held assumptions about Boccaccio and Petrarch’s relationship. Velli 1987 recognizes the importance of Boccaccio’s biography of Petrarch in the formation of the legend of Petrarch. Kircher 2006 explores the important roles that both Boccaccio and Petrarch had in the formation of humanism, and Eisner 2007 argues that Boccaccio influenced Petrarch’s Trionfi. Lummus 2012 contrasts Boccaccio’s and Petrarch’s views of classical and contemporaneous culture, in an effort to reconsider the relationship between the two.

Billanovich, Giuseppe. Petrarca letterato. Vol. 1, Lo scrittoio del Petrarca. Storia e Letteratura 16. Rome: Edizioni di Storia e Letteratura, 1947.

The volume contains three long studies of Petrarch’s life and works. Billanovich dedicates the second and longest essay, nearly 250 pages, to Boccaccio’s relationship with Petrarch. “Il più grande discepolo di Petrarca” views Boccaccio’s literary development in terms of an attempt to conform to Petrarch’s humanism.

Branca, Vittore. “Petrarch and Boccaccio.” I Francesco Petrarca, Citizen of the World: Proceedings of the World Petrarch Congress, Washington, D.C., April 6–13, 1974. Edited by Aldo S. Bernardo, 193–221. Studi sul Petrarcha 8. Padua, Italy: Antenore, 1980.

In this article, published elsewhere in English and in Italian, the author summarizes the traditional view of Boccaccio’s relationship to Petrarch as one of student to master. He then complicates that view by suggesting that Boccaccio and Petrarch might have had a more collaborative literary relationship.

Eisner, Martin. “Petrarch Reading Boccaccio: Revisiting the Genesis of the Triumphi. ” I Petrarch and the Textual Origins of Interpretation. Edited by Teodolinda Barolini and H. Wayne Storey, 131–146. Columbia Studies in the Classical Tradition 31. Leiden, The Netherlands: Brill, 2007.

The author considers philological evidence—particularly a close analysis of variants of Boccaccio’s and Petrarch’s vernacular production—that points to the influence of Boccaccio’s Amorosa visione in Petrarch’s vernacular poem I triumphi.

Kircher, Timothy. The Poet’s Wisdom: The Humanists, the Church, and the Formation of Philosophy in the Early Renaissance. Brill’s Studies in Intellectual History 133. Leiden, The Netherlands: Brill, 2006.

This monograph considers the roles both of Boccaccio and Petrarch in forming the philosophical precepts that will come to define Renaissance humanism. Kircher compares aspects both of Boccaccio’s and Petrarch’s work, sometimes noting the difference between their visions, with the religious thinkers, preachers, and theologians of the Italian trecento.

Lummus, David. “Boccaccio’s Hellenism and the Foundations of Modernity.” Mediaevalia 33 (2012): 101–167.

Lummus contrasts the cultural views of Boccaccio and Petrarch through the example of the differing approaches and views of ancient Greek culture and myths. Using examples from Boccaccio’s Genealogie and the correspondences between the two poets, the author shows how Boccaccio had a more open concept of classical culture than did Petrarch.

Velli, Giuseppe. “Il De vita et moribus domini Francisci Petracchi de Florentia del Boccaccio e la biografia del Petrarca.” MLN 102.1 (1987): 32–38.

Velli discusses Boccaccio’s short biography of Petrarch as part of Boccaccio’s important juvenile literary production. Despite its formal and rhetorical reliance on biographic models, Velli argues that it played an important role in the development of a “fictional” Petrarch.

Villani, Gianni, ed. och trans. Vita di Petrarca. Faville 25. Rome: Salerno, 2004.

This edition and translation of Boccaccio’s De vita et moribus Francisci Petracchi contains a newly edited Latin text as well as a translation of the original into Italian, presented on the facing page. The edition comes with a lengthy introduction to text, in which the editor contextualizes the biography in terms of the relationship between Petrarch and Boccaccio.

Boccaccio and Chaucer

Boitani 1983 includes essays on the breadth of the question of Boccaccio’s influence on Geoffrey Chaucer. Thompson 1996 focuses on the question of Chaucer’s direct and indirect knowledge of the Decameron as a source for the Canterbury Tales. Koff and Schildgen 2000 is a collection of essays on many issues related to the two authors, while Ginsberg 2002 tackles in depth Chaucer’s understanding of Italian literary culture through Boccaccio. Coleman 2005 updates the understanding of Boccaccio’s knowledge of the Teseida. Clarke 2011 focuses on the manuscript culture surrounding Boccaccio and Chaucer and the material evidence of their relationship.

Boitani, Piero, ed. Chaucer and the Italian Trecento. Cambridge, UK: Cambridge University Press, 1983.

This collection of essays edited by Boitani contains mostly pieces directly addressing Chaucer’s relationship to Boccaccio. Essays by J. A. W. Bennett, David Wallace, and Boitani, and two by Robin Kirkpatrick, directly address Chaucer’s use and borrowings from Boccaccio’s vernacular works. Peter Godman looks at Chaucer’s appropriation of Boccaccio’s Latin encyclopedic works.

Clarke, K. P. Chaucer and Italian Textuality. Oxford English Monographs. Oxford: Oxford University Press, 2011.

The author focuses on the related manuscript cultures of Chaucer’s and Boccaccio’s texts, locating similar practices both in the authors, as glossators for example, and in their readership. The author provides a useful appendix that lists all the marginal commentary on f Day X, 10, in that manuscript.

Coleman, William E. “The Knight’s Tale.” I Sources and Analogues of the Canterbury Tales II. Edited by Robert M. Correale and Mary Hamel, 87–248. Chaucer Studies 35. Cambridge, UK: D. S. Brewer, 2005.

Coleman’s book-length contribution to the volume thoroughly describes Chaucer’s appropriation of Boccaccio’s Teseida for his “Knight’s Tale” of the Canterbury Tales. The study presents the likely manuscript versions that Chaucer might have possessed, and it closely considers the textual form (including Boccaccio’s self-commentary) available to the English poet.

Ginsberg, Warren. Chaucer’s Italian Tradition. Ann Arbor: University of Michigan Press, 2002.

This monograph engages Chaucer’s relationship with each of the Tre Corone, individually and together, as what the author identifies collectively as Chaucer’s “Italian Tradition.” The central three chapters treat in detail Chaucer’s literary interactions with Boccaccio.

Koff, Leonard Michael, and Brenda Deen Schildgen, eds. De Decameron och den Canterbury Tales: New Essays on an Old Question. Madison, NJ: Fairleigh Dickinson University Press, 2000.

This volume gathers ten essays together with a number of short essays in the front and end matter, all of which treat Boccaccio’s influence on Chaucer. Despite the title, many of the essays discuss texts besides Boccaccio’s Decameron, including the Teseida och De casibus.

Thompson, N. S. Chaucer, Boccaccio and the Debate of Love: A Comparative Study of the Decameron och den Canterbury Tales. New York: Oxford University Press, 1996.

Taking his starting point from an assumption that Chaucer had exposure to the Decameron, while not claiming that he read the collection in its original entirety, the author offers comparative readings, both specific and thematic, between the Canterbury Tales and Boccaccio’s collection of novella.


BOCCACCIO, GIOVANNI

Poet and prose writer b. probably Florence or Certaldo, Italy, July 1313 d. Certaldo, December 21, 1375. Legend has falsely portrayed the earliest circumstances of his life. Using pseudoautobiographical confidences, vague and mysterious to the point of enigma, that were scattered throughout the youthful works, the 19th century set out to construct an entrancing vie romanc é e, in which Boccaccio was thought to have been born in Paris of the love of a merchant and a gentlewoman, or even a princess, and later to have been the chosen lover of the beautiful illegitimate daughter of King Robert of Anjou, Fiammetta. If his father, Boccaccio di Chellino, representative of the powerful trading company of the Bardi, was actually in Paris during 1313, then Giovanni was born of an illegitimate affair of his mother at Certaldo or, more likely, at Florence.

He passed his infancy in the San Pier Maggiore section of Florence, in his father's house, where Margherita

de' Martoli had come as wife she was related to the Portinari (Beatrice's family), and perhaps directly from her or from his first teacher, Giovanni Mazzuoli da Strada, sprang the earliest indications of that Dantean cult that grew throughout his life. When hardly out of boyhood (perhaps about 1325), he was sent into business at Naples with the Bardi Bank, which controlled the finances of the Angevin court. This commercial experience was unhappy and was followed by an equally disappointing study of Canon Law. Boccaccio thereupon turned completely to literature, under the direction and with the advice of the most learned men of the Neapolitan court (e.g., Paolo ve neto, Paolo da Perugia, Andal ò del Negro) and of such friends as Cino da Pistoia, Dionigi da San Sepolcro, Barbato da Sulmona, and Giovanni Barrili, who held up to him the example of Petrarch. The carefree and lordly life of the Angevin court and city, necessary meeting place of the Italo-French and the Arab-Byzantine cultures, also deeply influenced his formation.

Fiammetta Period. Against such a background, dominated by both avid cultural interests and easygoing pleasure, Boccaccio desired to weave his great romance of love, centering on the fickle and fascinating figure of Fiammetta and the various heady adventures that had brightened his youth. Though Fiammetta is missing from the elegant portrayal of the aristocratic Neapolitan society within the mythological setting in his first poem, Caccia di Diana (1334?), and from the flowing ottava rima of Filostrato (1335?), which deals with the Troilus-Cressida story, she dominates, directly or indirectly, Boccaccio's other works up to the eve of his masterpiece.

Filocolo, the romantic story of the adventures of Florio and Biancofiore — made all the more valuable by the digressions in which the self-taught young man shows his scholarly enthusiasm, by the autobiographical allusions, and by the storytelling techniques that foreshadow the Decameron — appears to have been produced about 1336 at the direct request of Fiammetta. Teseida (written about 1340 – 41, perhaps partly in Florence), which tells the story of the love of Arcita and Palemone for Emilia, inserts lyric motifs and love laments that seem to echo and develop the notes in the dedicatory letter to Fiammetta into his ambitious plan for a first Italian epic poem. De Commedia della Ninfe (entitled Ninfale d'Ameto by 14th-century scribes and editors) and the Amorosa visione (one form in 1341 – 42 alternating prose and verse, the other in 1342 – 43 in Dantean terza rima ) seem to wish to elevate, by the allegorical literary forms of the prevailing Tuscan tradition, the figure of the beloved to a superhuman level. De Elegia di Madonna Fiammetta (composed between 1343 and 1344), the first modern psychological novel, inverts the roles of the two lovers and blends the subtlest motivations with the innermost impulses of an enamored feminine heart.

Thus, nearly all the youthful work of Boccaccio (and even more clearly the Rime of this period), though patently autobiographical, gives evidence of becoming dominated and almost paralyzed by the experiences of love and enthusiasm for culture. But the immediacy of the first writings gradually gives way to a psychological analysis more detached from the sorrowful matter of love, under an interpretative effort sometimes almost allegorical.

The failure of the Bardi Bank forced Boccaccio to return to Florence in 1340 to meet painful domestic difficulties that are reflected in the laments that crop up in the works and letters of those years. Far from alienating him from literary pursuits, however, these harsh realities put him into immediate contact with his city and the life of the mercantile society to which he belonged. After brief periods in Ravenna at the court of Ostasio da Polenta (1345 – 46) and at Forl ì with Francesco Ordelaffi (1347), he was again at Florence in 1348, where he witnessed the terrible plague described in the introduction to his masterpiece.

The Decameron. Shortly before 1348, Boccaccio had sung in ottava rima in Ninfale fiesolano (1344 – 46?) the story of a fresh and gentle love in the enchanted environs of the Fiesolan countryside. In 1348 he began to prepare and lay out the Decameron (1348 – 51?), the work that splendidly crowns his youthful experiences and sums up his narrative and romantic preludes in a superb summa of medieval storytelling. The setting is this: to escape the horrors of the plague of 1348, seven young ladies and three young men retire to a Fiesolan hillside to pass away the time, each one is to tell a story every day, except Friday and Saturday, on a theme and in the order decreed by the one in charge for that day. A hundred novelle, interspersed with depictions of the group's aristocratic way of life, are thus recounted in ten days. In this powerful and multiform narrative work, Boccaccio displayed the "human comedy" of a society captured in both daily and extraordinary battles against ill-fortune. It is, in other words, the extraordinary epic of Boccaccio's own mercantile class.

According to the most acceptable aesthetic canons of his time, moreover, Boccaccio attached to his varied and iridescent images a didactic value beyond the mere story. Through the ten days into which his 100 stories are arranged he wished to display the extent of man's capacity for good and evil. To this end he pictured man on an imaginary journey that begins with a bitter condemnation of vice (First Day) and concludes with an exaltation of virtue (Tenth Day), after being tested by the three great forces that, as instruments of Providence, are at work in the world (Fortune, Second and Third Days Love, Fourth and Fifth Genius, Sixth, Seventh, Eighth the Ninth Day is a transitional episode).

External Trouble Interior Growth. His father's death in 1349 plunged Boccaccio even more deeply into family difficulties, but his established literary fame impelled his fellow citizens to entrust him with various civic tasks. In 1350 they sent him as ambassador to the Lords of Romagna and — a more pleasant duty — to present ten gold florins to Sister Beatrice, the nun daughter of Dante, as indemnity for damages sustained by her family. He was named chamberlain for the commune in 1351 and then representative of the republic (in the negotiations for the acquisition of Prato) and ambassador to Ludwig of Bavaria in 1354 and 1365 he was ambassador to Innocent VI and Urban V at Avignon and in 1367 presented the homage of Florence to Urban V on his return to Rome. But these honorable missions failed to extricate him from the deplorable condition into which the Bardi bankruptcy had cast him. In the hope of bettering his affairs, and prompted by the pleasant memories of his youthful years and the friendship of Niccol ò Acciaiuoli who had become the real arbiter of the Angevin court, he betook himself to Naples in 1355, 1362, and again in 1370 – 71. Nothing came of these ventures, and he returned disillusioned and embittered to Certaldo, where he had withdrawn probably as early as 1361 – 62.

The material and temporal circumstances of these years, however, are of far less importance than his humanistic development, his cultural interests, and the religious evolution of his thought. These attitudes were already present in the poems and letters of about 1350, but they emerge clearly after his encounter with pe trarch, the most fortunate and decisive encounter for Italian and European culture of the 14th century.

Petrarch's Influence. Boccaccio met Petrarch for the first time in 1350, having eagerly gone some miles out-side Florence to greet him and invite him to be his house guest. Boccaccio spent weeks of unforgettable, animated discourse at Petrarch's home in Padua in the spring of 1351 he was again his guest in 1359 at Milan, in 1363 at Venice, and in 1368 at Padua. They engaged in a voluminous correspondence, constantly exchanged books and literary information, and from 1350 on were generally seiuncti licet corporibus unum animo (though physically separated, one in spirit) as Petrarch wrote. After 1360 especially, Boccaccio's house became one of the chief centers of early Italian humanism, the retreat wherein Coluccio Salutati, Giovanni Villani, Luigi Marsili, and many other early humanists received inspiration, the scriptorium from which flowed marvelous literary discoveries (from Varro to Martial, from Tacitus to Apuleius) and the new interest in Greek that Boccaccio first, among the literary men of the time, had mastered through his dogged, industrious relationship with Leonzio Pilato (1360 – 62).

These early humanistic attitudes continued to characterize the works of his maturity, which he corrected and recorrected to his death, and established in various editions. De Genealogia Deorum gentilium (1350 – 75) is a great dictionary of mythology, a monument of prehumanistic culture the Bucolicum carmen (1351 – 66?) is a collection of eclogues that are allegorical or allusive to contemporary political events, on the model of Dante and Petrarch. De montibus, silvis, fontibus (1355 – 74?) is an inventory of classical and contemporary geographical culture De casibus virorum illustrium (1356 – 74?), is designed to show the transience of earthly goods and the ruin in store for those who climb too high, with examples drawn from all epochs. De mulieribus claris (1360 – 75?) sketches the lives of the most noted heroines of antiquity and the Middle Ages up to Queen Giovanna of Naples.

Zeal for the Vernacular. Boccaccio's early humanism, both for these works and in his activity in promoting classical culture, seems less concerned with stylistic and rhetorical principles than does Petrarch's. It is less refined and tends to eclecticism but it is always supported by a zealous love for poetry, so much so that he feels himself "wholly intended for poetry from as far back as the maternal womb" (Genealogia, 15:10). Better than Petrarch, he — the first apostle of the Dantean cult — synthesizes the wonderful and uninterrupted tradition of the intellectual life, of poetry and culture, from antiquity to his own days. Though he was a chief discoverer of the treasures of ancient Hellas, his vision was not confined within the boundaries of the classics it encompassed Christian authors, certain medieval writers, and poets who wrote in the vernacular. It is not without significance that the Teseida, the most ambitious of his youthful works, was modeled both on the great Latin epics and on the typically medieval cantari that in the Decameron classical and later sources were drawn upon that in the description of the plague that opens this masterpiece he mixes Lucretian facts, gained at second hand, with a page from Paolo Diacono that his prose rhythms favor Livy more than Cicero, and even more the currently accepted rhetorics and artes dictandi.

It is further significant that, as in his youthful years he had constantly juxtaposed experiments in the vernacular with the required employment of Latin, so precisely during the most characteristically early humanistic years, when he became more directly involved with Greek literature, Boccaccio did not abandon his fond relationship with the muses of the new language and new literature. In witness of this stand the Epistola consolatoria a Pino de' Rossi, (1361 – 62), addressed to a friend exiled for political reasons that harsh invective against women that stands out in the Corbaccio (1366?) the Trattatello in laude di Dante (1358 – 63?) and many vernacular letters to friends. In the same period, too, he undertook to correct and rework the Amorosa visione (which occasioned the Trionfi of Petrarch) and the final version of the De-cameron (the Hamilton autograph). All of Boccaccio's activity, whether as writer or as forceful promoter of humanistic studies, is constantly marked by this notable bilingualism that is not merely verbal but mental and cultural, by this vigorous and vital mixture of ancient and contemporary methods and experiments, by this passion, not rhetorical but human, for poetry, for all poetry.

Precisely because of this profound passion, Boccaccio in those years gathered up and defined in the last two books of the Genealogia Deorum his aesthetic doctrine, a synthesis of the leading poetic ideas of the Middle Ages and of earlier discussions by the men of the generation before that — discussions that heralded the rapidly approaching debates during the chivalric years between 1300 and 1400. Against the doubts and uncertainties of many, Boccaccio shows the complete propriety and high mission of poetry ex sinu Die procedens, of poetry as the anima mundi.

Religious Maturity. Tactfully helped by the serene and profound Christianity of Petrarch, Boccaccio during these years also resolved into a firm religious sensibility the emotional instability of his youth. To consecrate this achievement he received minor orders and in 1360 permission to become a director of souls he dedicated himself enthusiastically to the study of Dante, on whose "sacred poem" he began to lecture at the church of San Stefano di Badia (1373 – 74). Just as he was publicly exalting the genius of Dante, the death of Petrarch (July 19, 1374) left a void in his heart. All his writings from then on only repeat the lament for the loss of his great friend, for his own spiritual loneliness. In these final years Boccaccio repudiated the worldliness of his Decameron and even tried to destroy the work's manuscripts. Despite such attempts, he remained for his contemporaries almost hieratically fixed in the role of last survivor of the "three crowns," the last champion of Italian letters.

Bibliografi: Opere, red. v. branca (Milan 1964 – ) Decameron, red. v. branca (4th ed. Florence 1965) Eng. tr. j. m. rigg, 2v. (London 1947) The Filostrato, tr. n. e. griffin and a. b. myrick (Philadelphia 1929) Amorous Fiametta, tr. b. young, ed. k. h. josling (London 1929) The Nymph of Fiesole, tr. d. j. donno (New York 1960) The Life of Dante, tr. sid. h. wicksteed (San Francisco 1922) Concerning Famous Women, tr. g. a. guarino (New Brunswick, NJ 1963). Three basic but old bibliographies are: a. bacchi della lega, Serie delle edizioni delle opere di Giovanni Boccaccio latine, volgari, tradotte e trasformate (Bologna 1875). g. traversari, Bibliografia Boccaccesca (Citt à di Castello 1907). v. branca, Storia della critica al "Decameron" con bibliografia boccaccesca.. (Rome 1939). On the MSS: see v. branca, Tradizione delle opere di Giovanni Boccaccio (Rome 1958) ed., Studi sul Boccaccio (Florence 1963 – ). The biographies by g. billanovich, Restauri boccacceschi (Rome 1945) and v. branca, Schemi letterari e schemi autobiografici nell'opera del Boccaccio (Florence 1946) are in strong reaction to the romance built up, on presumed autobiographical confessions, especially by v. crescini, Contributo agli studi di Boccaccio (Turin 1887), a. della torre, La giovinezza di G. Boccaccio (1313 – 1341 ) proposta d'una nuova cronologia (Citt à di Castello 1905), and h. hauvette, Boccace (Paris 1914). t. c. chubb, The Life of Giovanni Boccaccio (New York 1930) c. carswell, The Tranquil Hearth: Portrait of Giovanni Boccaccio (New York 1937). a. c. lee, The Decameron: Its Sources and Analogues (London 1909). e. g. parodi, Lingua e Letteratura, 2 v. (Venice 1957). u. bosco, Il Decameron: Saggio (Rieti 1929). b. croce, Poesia popolare e poesia d'arte (Bari 1933). v. branca, Boccaccio medievale (Florence 1956). h. g. wright, Boccaccio in England: From Chaucer to Tennyson (London 1957). g. getto, Vita di forme e forme di vita nel Decameron (Turin 1958). a. d. scaglione, Nature and Love in the Late Middle Ages: Chiefly an Essay in the Cultural Context of the Decameron (Berkeley 1963). r. witt, In the Footsteps of the Ancients (Leiden 2000). e. h. wilkins, Studies on Petrarch and Boccaccio (Padua 1978).


Nyckelfakta och amp -information

Tidigt liv

  • Giovanni Boccaccio was born in Italy in 1313. The exact date and place of his birth is uncertain. However, it is known that he spent his childhood in Florence.
  • His father was a prominent merchant and his mother also belonged to an illustrious family.
  • Boccaccio attended school in Florence and was taken into work at the age of 10. He was sent to Naples in 1327 to study business and law however, his growing interest in literature drew him away from studying these subjects. He eventually gave up on studying and dedicated himself entirely to writing.

Literary Career

  • At a young age, Boccaccio started mingling with the elite of society. He began working with public offices in Florence and was sent on diplomatic missions to places such as Padua, the Romagna, and Avignon.
  • When his father died in 1348, he returned to Florence and became guardian to his younger brother. Boccaccio’s lifelong friendship with Francesco Petrarch began two years later in 1350 as the writers often worked closely with each other.
  • Boccaccio completed the great Decameron in 1353 which narrates one hundred stories of seven women and three men who reside in a country villa for 10 days after escaping the plague in Florence.
  • Decameron has influenced Europe for the longest time and great writers such as Shakespeare and Chaucer are known to have borrowed from this masterpiece. Renowned poets such as George Eliot, Tennyson, Keats, Longfellow, and Swinburne have also written poems revolving around the Decameron.

Literary Works

  • Boccaccio also produced an excellent piece of work on classical mythology from 1350 to 1374 entitled De genealogia deorum gentilium (‘On the Genealogy of the Gods of the Gentiles’) which was written in Latin and focused on classical mythology and culture.
  • From 1354 to 1355, Boccaccio worked on writing The Corbaccio, about the problems of one-sided love. Boccaccio’s admiration for Dante compelled him to write the Biography of Dante (1355-1364).
  • Another well known effort, On the Fates of Famous Men (1355-1374), describes the downfall of influential men. He also composed Concerning Famous Women, a noteworthy volume of biographies of famous women, written from 1360 to 1374.

Senare år

  • Disappointing relationships and deteriorating health made Giovanni depressive and his writing started showing signs of bitterness especially towards women.
  • He attempted to burn and sell his work, letters, manuscripts and library while Petrarch convinced him not to burn his belongings but offered to purchase them from him. After his death, Boccaccio’s literary collections were presented to the monastery of Santo Spirito in Florence.
  • Although never married, Boccaccio was a father to three children. He passed away on December 21, 1375.

Giovanni Boccaccio Worksheets

This is a fantastic bundle which includes everything you need to know about Giovanni Boccaccio across 22 in-depth pages. Dessa är ready-to-use Giovanni Boccaccio worksheets that are perfect for teaching students about Giovanni Boccaccio who was among the founders of the Renaissance. His greatest work, Decameron, has claimed fame for over 600 years and has cast an influence on other writers like Francesco Petrarch who translated the masterpiece into Latin. Boccaccio was also a humanist and is sometimes regarded as the founder of Humanism.

Complete List Of Included Worksheets

  • Authors Online
  • Great Giovannis
  • Vad finns i ett namn?
  • Giovanni’s Journey
  • Renaissance Men
  • Words from a Word
  • Judge by the Cover
  • Giovanni Speaks
  • Flourishing Florence
  • 10 Days, 100 Stories

Link/cite this page

Om du refererar till något av innehållet på den här sidan på din egen webbplats, använd koden nedan för att ange den här sidan som den ursprungliga källan.

Använd med valfri läroplan

Dessa kalkylblad har utformats speciellt för användning med alla internationella läroplaner. Du kan använda dessa kalkylblad som det är eller redigera dem med Google Presentationer för att göra dem mer specifika för dina egna elevers förmåga och läroplaner.


Visual Data

Google Trends

The chart below shows Google Trends data for Plague (Disease), from January 2004 to April 2021, when the screenshot was taken. Interest is also ranked by country and displayed on world map. ⎖ ]

Google Ngram Viewer

The chart below shows Google Ngram Viewer data for Plague, from 1500 to 2019. ⎗]

Wikipedia Views

The chart below shows pageviews of the English Wikipedia article Plague, on desktop from December 2007, and on mobile-web, desktop-spider, mobile-web-spider and mobile app, from July 2015 to March 2021. ⎘]

Övrig

Fall av mänsklig pest för perioden 1994–2003 i länder som rapporterade minst 100 bekräftade eller misstänkta fall. Fallfallstal i  % visas på vänster vertikal. ⎙ ]

Pestfall rapporterade i Afrika till Världshälsoorganisationen för perioden 1954-1986. Kumulativ. ⎚ ]

Pestfall rapporterade i Amerika till Världshälsoorganisationen för perioden 1954-1986. Kumulativ. ⎚ ]

Pestfall rapporterade i Asien till Världshälsoorganisationerna för perioden 1954-1986. Kumulativ. ⎚ ]

Pestfall rapporterade till Världshälsoorganisationen per kontinent. Kumulativ. ⎚ ]


Titta på videon: Boccaccio (Februari 2023).

Video, Sitemap-Video, Sitemap-Videos